mellanhavande, reste sig alla ögonblickligen och förklarade, att det skulle vara dem ett stort nöje. Om ett ögonblick var vagnen utrymd.
Vagnen var femtio fot lång och således mycket lämplig för en sådan strid, som i många länder på grund av en missuppfattad s. k. hederskänsla ofta anses som ett bevis på mod, under det att den i själva verket är ett lika tanklöst som hjärtlöst spel om människoliv. Bästa beviset därpå är, att den stod i sin högsta blomstring under tidevarv, då lycksökande äventyrare med mer eller mindre klingande adelsnamn armbågades vid hoven för att fånga rykte och guld på värjspetsen.
Fileas Fogg och hans motståndare togo var sin revolver och stego in i vagnen. Deras sekundanter låste dörrarna och stannade kvar utanför. Vid första signal från lokomotivet skulle de båda envigeskämparna börja skjuta, och två minuter senare skulle deras vittnen skynda in och föra ut dem levande eller döda. Fix och Passepartout tyckte, att var minut var en evighet. Och den stackars Aoda kände, att hennes räddares liv var henne dyrbarare än hennes eget.
Då hördes på en gång vilda skrän, och skott smällde. Men ej från den vagn, där två personer stodo i begrepp att ta varandras liv, utan längs hela tåget. Och överallt ljödo rop av ångest och fasa från de resande i kupéerna.
Fogg och översten sprängde dörren och störtade ut. De förstodo, att tåget blivit överfallet av indianer. Dylika försök hade mer än en gång förut blivit gjorda och hade till och med lyckats. Medan tåget var i full fart, hade de starka och viga vildarna i hundratal klängt sig fast vid vagnarna
