— Det ska jag sköta om. Man har inte för ro skull varit gymnast och cirkusakrobat!
Och som en ål gled den raske tjänaren ned under vagnen utan att rödskinnen märkte honom. Under det striden rasade, kulorna susade över hans huvud och indianernas skrän skuro i hans öron, slingrade han sig fram under vagnarna, hängde sig fast i kedjorna, i bromsstängerna och värmeledningsrören och hann slutligen fram till lokomotivet. Ingen hade sett honom.
Han hakade av kopplingen mellan godsvagnen och lokomotivet, och detta rusade av som en blixt, så snart det blivit den långa vagnraden kvitt. Tåget stannade däremot så småningom. På endast hundra fots avstånd låg det lilla fästet Fort Kearnay.
Här hade soldaterna redan hört skotten och skyndade de resande till undsättning. Indianerna upptäckte dem, och redan innan tåget stannat, lade de benen på ryggen och försvunno, ljudlöst och kattlikt. Ingen såg, vart de togo vägen.
Men när de resande samlades, sedan tåget stannat, och man började räkna efter, vilka och hur många, som saknades, var Passepartout borta, han som genom sitt mod, sin vighet och sin slughet hade räddat dem alla.
Var var den hurtige tjänaren, och hurudant hade hans öde blivit?
