FYRTIOFEMTE KAPITLET.
Räddas ska han, död eller levande!
Utom honom saknades fem passagerare. Hade de blivit mördade av rödskinnen? Eller blivit tillfångatagna för att efter gränslösa marter brännas på bål? Ingen kunde besvara den frågan.
De sårade voro många, däribland överste Proctor. Han hade fått sig en kula i veka livet utan att Fogg behövde ha samvetskval däröver. Liksom de övriga bars han till stationshuset, där han omhändertogs av banbetjäningen. Fix hade fått ett obetydligt sår i armen; Fogg, som kämpat med ett lejons mod, hade sluppit lyckligt undan utan en enda skråma, och samma tur hade fru Aoda haft. Det föreföll nästan som ett underverk. Men Passepartout saknades; rajans änka hade tårar i sina vackra, annars så klara ögon.
Passagerarna ryste, när de sågo de många köttslamsor. som hängde på hjul, nav och ekrar, och det blod, som bildade stora fläckar på banvallens vita täcke så långt ögat kunde nå. Vid synranden sågos de sista indianerna ila fram över snöfälten, små som myggor och snabba som sådana.
Orörlig som en marmorbild och med korslagda armar stod Fileas Fogg på perrongen. Det var ett viktigt beslut han måste fatta. Fru Aoda såg på honom utan att säga ett ord, men han förstod bönen i hennes blick. Han tvekade icke längre.
— Vi ska ha honom med, död eller levande! sade han lugnt.