— Åh, herr Fogg! Snälla herr Fogg!
Hon kunde ej få ett ord mer över sina läppar, men hon tog hans hand, och det föll en varm tår på den.
— Men vi får inte förlora en minut! sade Fileas Fogg.
Och han sade det så lugnt, som om han ej ett ögonblick tagit i betraktande, att detta beslut skulle komma honom att ohjälpligt förlora vadet och gå miste om hela sin förmögenhet. Men han var en hedersman, och för en sådan gäller i livets viktigaste ögonblick ingenting så högt som plikten.
Den, som räddat alla, måste räddas. Därom kunde ej vara tu tal.
Kaptenen på det lilla fästet var ännu kvar med sin trupp på ett hundra man. Det kunde ju hända, att indianerna skulle kunna falla på den idén att ännu en gång anfalla tåget. De hade törhända vid sin brådskande flykt ej hunnit medtaga allt rov.
— Herr kapten! Det saknas sex av de resande! sade Fileas Fogg.
— Är de döda?
— Måhända endast fångna. Vi måste få den saken klar. Ni ämnar väl förfölja indianerna?
— Det är en kinkig sak. De kan dra i väg ända ned till Arkansas, och jag kan inte lämna fästet folktomt.
— Men det gäller sex människoliv!
— Visserligen, men det kan kosta femtio! Kan jag våga något sådant?
— Jag vet inte om ni kan, men ni bör göra det!
— Det finns ingen här, som kan avgöra vad jag bör göra! avbröt kaptenen stelt.
