var fäst ett focksegel. Släden kunde styras med ett slags åra baktill.
Under vintern, då järnvägstrafiken stoppas av snöhinder, användas rätt ofta dylika fordon mellan stationerna å den frusna, snöhöljda prärien. Den betydliga segelmassan gör, att de i synnerhet vid medvind ila fram över skaren lika fort som expresstågen.
Fogg och amerikanen voro snart överens. Det blåste en stark västlig bris, och snön var frusen. Herr Mudge ansåg, att den förlorade tiden kunde återvinnas — det var således allt skäl att försöka färden.
På det att fru Aoda ej måtte utsätta sig för obehaget av en resa i så skarp köld, föreslog herr Fogg henne att stanna vid kastellet under Passepartouts skydd och sedan i allsköns bekvämlighet fara till Europa. Men hon ville på inga villkor skiljas från sin räddare, och Passepartout var lycklig över hennes vägran. Han ville högst ogärna lämna sin husbonde och allra minst låta honom resa ensam med polisagenten.
Denne brydde alltmera sin hjärna med undran över Fogg. Kunde denne verkligen vara så djärv att hoppas gå strafflös i England, sedan han rest jorden runt? Eller skulle han vara oskyldig? I vilket fall som helst skulle han själv göra sin plikt och följa Fogg som hans skugga.
Klockan åtta var allt färdigt. De resande togo plats och svepte in sig i sina resfiltar. Seglen hissades, och driven av vinden flög isjakten fram över den frusna snön. Höll vinden i med samma styrka och från samma väderstreck, skulle de klockan ett kunna vara framme i Omaha, där talrika tåg ständigt gå till New-York och Chicago.
