Vad det gick! Seglen spändes ut för vinden, och jakten strök fram över slätten som en jättefågel på väldiga vingar. Herr Mudge satt vid åran och styrde. De resande tryckte sig tätt intill varandra, men ingen sade ett ord, ty kölden ökades av hastigheten och tog andan från dem.
Prärien låg jämn som ett hav. Man skulle kunnat tro, att färden gått över en ofantlig tillfrusen insjö. Vägen till Omaha låg alldeles fri — det enda, som skulle kunna komma herr Foggs förhoppningar på skam, var, att något skulle råka i olag på isjakten eller att vinden skulle vända sig eller bedarra. Emellertid tilltog den i styrka, så att masten böjde sig som ett rö och hölls uppe blott av ståltrådsvanterna, vilka vinden avlockade klagande toner, som om de varit strängar på ett stort instrument.
— Både kvinten och oktaven hörs, anmärkte Fogg.
Dessa ord voro de enda han sade under hela färden.
Passepartout var röd i ansiktet som solen, då hon är övertäckt av töcken, men han var vid gott lynne. Han såg gärna allting i ljust och hoppades, att allt skulle gå väl; han kände sig till och med erkännsam mot detektiven, som var upphovsman till denna färd, men i alla fall hade han ögat på honom. Hans tacksamhet mot herr Fogg var gränslös; utan tvekan hade denne satt både förmögenhet och liv på spel för att rycka honom ur rödskinnens händer, och detta skulle tjänaren aldrig glömma.
Isjakten flög fortfarande framåt med ilande fart; om man passerade floder eller träsk, märkte man det ej, ty det vita snötäcket dolde markens beskaffenhet. Ingen by, ingen station syntes till. Ibland
