kvällen förut, skulle han gott kommit fram till London på utsatt tid. Men nu!
Fogg gick ensam ut, sedan han bett fru Aoda och Passepartout hålla sig färdiga att avresa vilket ögonblick som helst. Han begav sig ned till stränderna av floden Hudson och sökte bland de där liggande fartygen något, som ämnade avgå. Men då de flesta voro segelfartyg, kunde han ej tänka på att använda dem. Han var nära att uppgiva sina efterforskningar, då han fick syn på ett propellerfartyg med smäckra och fina former, vilket utsände stora, svarta rökmoln och tycktes färdigt att gå till sjöss.
Om några ögonblick hade Fogg fått tag i en roddare, som med några årtag förde honom till fartygets fallrepstrappa. Kaptenen befann sig ombord, och Fogg fick strax tala med honom. Det tycktes vara en femtio års man, en riktig sjöbjörn med stora, utstående ögon, med kopparröd hy och rött hår, hals som en oxe och ett obehagligt ansiktsuttryck.
— Jag är Fileas Fogg från London.
— Och jag kapten Speedy från Cardiff! svarade sjöbjörnen.
— När seglar ni?
— Inom en timme.
— Resan gäller?
— Bordeaux, genmälde kaptenen kort.
— Har ni last?
— Nej, blott barlast.
— Passagerare?
— Har aldrig passagerare. Besvärligt gods, som gärna vill bråka och klaga! förklarade kaptenen buttert.
— Är ert fartyg snabbgående?
