försök att i häktningsögonblicket kasta sig över detektiven men hindrats av polisen. Fru Aoda förstod ej meningen med detta handlingssätt av den man, som så länge färdats i hennes och herr Foggs sällskap. Passepartout förklarade henne allt. Måhända greps hon av större harm över att detektiven kunde misstänka hennes räddare för stöld än över häktningen och det förlorade vadet, men hon kände sig ur stånd att göra något och kunde endast fälla tårar.
Fix kände det lugn och den tillfredsställelse, som alltid är en följd av uppfyllda plikter. Om Fogg var skyldig eller oskyldig, blev rättens sak att avgöra. Fix hade gjort sitt.
Med ens slog det Passepartout, att just han var skuld till denna sista, förfärliga olycka. Varför hade han ej talat om alltsamman för sin husbonde? Denne skulle övertygat detektiven, hur han tagit miste på person, och styrkt sin egen oskuld. Åtminstone skulle han då ej på egen bekostnad och till sin egen olycka släpat med sig denne eländige, som visade sitt tack för alla tjänster genom att häkta den ädlaste man i världen. Passepartout grät som ett barn. Han önskade, att han aldrig blivit född eller att han åtminstone klått upp Fix en gång var dag under hela färden.
Trots kölden kvarstannade fru Aoda och den olycklige tjänaren i tullhusets förstuga. De hoppades att åtminstone än en gång få återse herr Fogg.
Den hedervärde gentlemannen satt under tiden på en träbänk i förvaringsrummet och syntes till det yttre fullkomligt oberörd av denna hårda skickelse. Kanhända kokade det inom honom med denna återhållna glöd, som hos lugna personer kan bli så förfärlig, när den äntligen en gång bryter lös.
