att det ångade av honom, han kunde med möda få fram ett ord.
— Åh, förlåt, förlåt! stammade han äntligen. En olycklig li-likhet! Banktjuven togs för tre dar sen. Ni är… fri!
Ja, Fileas Fogg var fri. Och han visade det ögonblickligen. Han gick rakt på polismannen, och så snabba, häftiga rörelser hade han troligtvis aldrig förr gjort. Han drog båda sina armar till sig och därpå gingo hans knytnävar en god stund som lärkvingar; med mekanisk regelbundenhet föllo de ned på den stackars detektivens skalle, axlar och bröst. Det var ett kok stryk, så mönstergillt som någon kunde önska se.
Fix föll, men gav ej ett ljud ifrån sig. Antagligen insåg han, att han led, vad hans gärningar värda voro. Fogg såg på klockan och tyckte antagligen, att avbasningen kostat för mycket tid. Tid är pengar! säger det engelska ordspråket. Så var det också i detta fall.
Fogg och hans medresande kastade sig upp i en vagn och foro till bangården. Klockan var 2,40. Expresståget till London hade gått för trettiofem minuter sedan. Fogg beställde ett extratåg, men detta kunde allra tidigast bli färdigt att avgå klockan 3.
Då var det också i ordning. Sedan fru Aoda och Passepartout stigit in i kupén, underrättade Fogg lokomotivföraren, att en kunglig belöning skulle komma denne till del, om han raskade på. Så ljöd avgångssignalen.
På fem och en halv timme skulle avståndet tillryggaläggas, och om banan var fri borde det gå lätt. Men ett par opåkallade uppehåll måste göras.
