infinna sig hos Baring Brothers, ty klubbmedlemmarna hade hans bankanvisning. Han blev således hemma hela dagen.
Passepartout sprang under denna tid upp och ned för trapporna utan ett ögonblicks rast eller ro, och när han kände sig alltför olycklig, knackade han på fru Aodas dörr, slog sig ned i ett hörn och såg på den unga damen, som alltjämt satt tyst och grubblande.
Klockan halv åtta lät Fogg fråga, om hon ville unna honom ett ögonblicks samtal. Några ögonblick senare voro de ensamma. Utan att visa minsta rörelse tog han en stol och slog sig ned vid brasan.
Efter några minuters tystnad vände han sig till henne.
— Kan ni förlåta mig, att jag fört er till England? sade han.
— Jag? sade hon och sökte lugna sig.
— Då jag beslöt att föra er bort från det land, där så många faror och försåt lurade på er, var jag rik och räknade på att kunna ställa till ert förfogande en del av min förmögenhet. Ni skulle ha kunnat bli rik och oberoende. Nu är jag ruinerad.
— Jag vet det, herr Fogg, och det är jag, som skulle be er om förlåtelse; jag har följt med er, varit er till besvär — kanske är det just jag, som fördröjt er och därigenom vållat er ruin eller åtminstone bidragit därtill.
— Ni kunde inte stanna i Indien, min fru, och det var min plikt att bringa er i säkerhet för edra obevekliga förföljare.
— Således har ni inte blott ryckt mig undan en kvalfull död utan också velat betrygga min framtid
