— Åh, hon fattas åtta minuter i elva.
— Då går hon för sent!
— Min klocka! En familjeklenod, som härstammar från min farfars fars tid! Den drar sej inte fem minuter på året.
— Jag ska säga er, hur saken förhåller sig. Ert ur går efter Londontid, och den är ett par timmar efter Sueztiden. Ni har kommit längre öster ut och reser motsols. Ni blir allt tvungen att ställa er klocka efter de olika ländernas tid.
— Skulle jag vrida fram min klocka? Aldrig!
— Ja, annars följer den inte med solen.
— Så mycket värre för solen — då är det solen, som går galet.
Och med stolt min stoppade Passepartout ned sitt ur.
Fix skyndade åter bort på konsulatet.
— Det finns inte längre något tvivel — jag har honom.
Och han berättade om sitt samtal med Passepartout.
— Det är en utstuderad spetsbov, som ämnar återvända till London, sedan han lurat polisen, menade konsuln. Men varför lät han påteckna passet här?
— Det begriper jag inte, medgav Fix. Men nu sänder jag telegram till London med begäran om häktningsorder, sedan går jag ombord på Mongolia, följer min bov till Bombay och där, på engelskt område, går jag helt hövligt bort till honom med ordern i hand, lägger handen på hans axel och häktar honom.
Därmed sade han farväl till konsuln, avsände på telegrafstationen det telegram, som vi redan läst,
