— Därom har jag ingen aning, och, vet ni, jag skulle inte heller vilja offra tre öre för att få veta det.
Från den dagen träffades Fix och Passepartout ofta och hade små muntra samtal; ibland togo de sig till och med en grogg eller ett glas porter i baren. Passepartout tyckte, att Fix var en trevlig karl.
Ångaren ilade emellertid hastigt framåt. Den trettonde fick man sikte på Mocka, som låg omslutet av en gördel av förfallna murar, ovanför vilken en eller annan grönskande dadelpalm höjde sig. På avstånd kunde man skönja stora kaffefält, som sträckte sig uppåt bergen. Passepartout var högst intresserad av denna stad och påstod till och med, att den med sina ringmurar och sin cirkelformiga skans gjorde intrycket av en kaffekopp med tillhörande »öra».
Följande natt styrde Mongolia ut genom Bab-el-Mandeb, ett arabiskt namn, som betyder »tårarnas port», och den fjortonde fälldes ankar vid Aden. Här skulle kol intagas. Detta dröjsmål på fyra timmar kunde ej oroa Fogg, ty dels stod det upptaget i resehandboken, dels hade Mongolias maskinist låtit det gå raskt undan, så att ångaren anlänt till Aden på kvällen den fjortonde i stället för på morgonen den femtonde. Fogg hade således vunnit femton timmar.
Han och Passepartout stego i land och fingo sitt pass påtecknat. Därpå gingo de åter om bord, och Fogg slog sig åter ned vid schackbrädet. Fix följde dem på avstånd med giriga blickar.
