eldsdyrkande parser[1] i svart mössa. Parserna höllo just ett stort festtåg.
Olyckligtvis åtnöjde sig icke Passepartout med att på avstånd betrakta det brokiga gatulivet. På vägen till bangården fick han nämligen syn på den stora pagoden på Malabar-höjden och greps av en ödesdiger lust att se, hur dess inre kunde ta sig ut.
Den stackars Passepartout var totalt okunnig om två saker: först och främst, att tillträde till vissa av de indiska templen är de kristna strängeligen förbjudet, och för det andra, att hinduerna själva aldrig få beträda dessa tempel utan att först ha dragit av skorna och satt dem vid dörren. Och engelska regeringen har för grundsats att på allt möjligt sätt visa försyn och vördnad för landets religion, vadan strängt straff drabbar den, som kränker dess föreskrifter.
Passepartout hade också nätt och jämnt hunnit inom dörren och stod just i all oskuld och beundrade det bländande glittret i templets ornament, då han med ens blev kullkastad på golvets heliga plattor. Tre präster rusade på honom, drogo av honom strumpor och skor och dunkade löst på honom, under det de uppgåvo höga tjut.
Men fransmannen var stark och vig och stod i nästa sekund åter på fötterna. Med ett väl riktat knytnävsslag och en spark fällde han två av sina vederdelomän, vilka besvärades av sina långa mantlar; därefter lade han benen på ryggen och sprang, förföljd av den tredje, som gav upp höga rop och sökte uppreta hopen mot den flyktande.
Klockan fattades inte mer än fem minuter i åtta, då Passepartout, barhuvad och barfotad, kom springande in på perrongen å bangården. Sakerna, som
- ↑ Parser = avkomlingar av de eldsdyrkande perser, som i början av 700-talet, då muhammedanerna erövrat Persien, togo sin tillflykt till nordvästra Indien.
