uppehåll, som säkerligen skulle tvärt avbrutit er resa och gjort den omöjlig.
— Hur så?
— Jo, då gick inte järnvägen längre än till foten av bergskedjan, och man måste resa vidare i bärstol eller till häst ända till staden Kandallah på andra sluttningen av bergen.
— Ett dylikt avbrott hade ej förstört min resplan. Jag har naturligtvis förutsett, att åtskilliga hinder kan uppstå.
— Emellertid skulle ni kunnat råka ganska illa ut till följd av er tjänares äventyr i templet. Engelska regeringen straffar dylika förbrytelser mycket strängt — och detta med rätta. Hade han blivit fängslad…
— Så hade han blivit dömd, fått lida sitt straff och sedan helt enkelt rest tillbaka till Europa. Jag kan inte inse, att det hade kunnat fördröja min: resa.
Därmed slöts samtalet.
Dagen därpå gick färden genom tämligen flacka nejder. När Passepartout tidigt om morgonen vaknade, kunde han ej få i sitt huvud, att han verkligen skulle vara i Indien. Han satt och såg, hur lokomotivet utsände tjocka, svarta rökskyar, som långsamt sänkte sig över fält, bevuxna med bomull, kaffe, peppar och kryddnejlikor, hur ångan svepte vita ulliga ringar kring palmlundarna, mellan vilkas smärta stammar täcka kloster och underbara tempel skymtade fram. En lång sträcka gick tåget igenom de ändlösa täta busksnår, som kallas djungler, tillhåll för tigrar och jätteormar, som skrämdes upp av tågets buller, eller genom täta skogar, där
