I samma kupé som Fogg och Passepartout satt en tredje resande, med vilken Fogg gjort bekantskap redan på sjöresan från Suez till Bombay. Det var överste Francis Cromarty, stadd på väg till sitt regemente, som låg i trakten av Benares.
Han var en lång, blond man, omkring femtio år gammal och hade särskilt utmärkt sig vid kuvandet av det senaste upproret i Indien. Man kunde nästan kalla honom en infödd hindu, ty han hade allt från barnaåren vistats i Indien och blott ett par gånger gjort kortare besök i sitt fädernesland England. Han var en mångkunnig man, som skulle kunnat lämna Fileas Fogg alla möjliga upplysningar om Indien, dess seder och bruk, dess historia och styrelse — om blott Fogg hade framställt någon önskan i den vägen. Men denne tänkte inte alls på någonting sådant. Han satt och fröjdades i sitt stilla sinne över, att han vunnit så mycken tid sedan han reste från London. Hade han ej varit en avgjord fiende till all onödig rörelse, skulle han kanske haft lust att gnugga händerna.
Översten visste redan ändamålet med Foggs resa, men han ansåg hela företaget som ett gagnlöst vågstycke. Han hade också snart upptäckt, att hans medresande och medtävlare i det ädla schackspelet ingalunda hörde till dussinmänniskorna. Foggs fullständiga känslolöshet för allting var honom en gåta, och han undrade stundom för sig själv, om verkligen Fogg hade ett hjärta.
Då och då växlade de några ord, och just då tåget rullade in mellan Västra Ghatsbergen, sade översten:
— För några år sedan hade ni här måst göra ett
