Den 22 oktober sporde översten tillfälligtvis, hur mycket klockan kunde vara. Passepartout tog skyndsamt upp sin gamla familjeklenod och svarade, att hon var tre. Översten smålog och sade, att den gick nu ungefär fyra timmar för sent. Passepartout bara skakade på huvudet — hans klocka skulle gå fyra timmar för sent! Fåfängt sökte översten göra klart för Honom, att då han reste mot öster blev dagen fyra minuter kortare för varje längdgrad, som han passerade. Passepartout visste bara, att rovan gick efter Londontid, och denna ansåg han vara den enda rätta.
Hans tankar sysselsatte sig för övrigt nu allt mera med sin husbondes företag. Så länge han trodde, att resan när som helst kunde avbrytas och färden ånyo ställas till London, tog han dagen som den kom och längtade endast efter att åter få komma i lugn och tro. Men nu, då han såg att det var rama allvaret, kände han sig rent av orolig, alldeles som om det varit hans egen halva million, som stått på spel. Han räknade om och om igen, hur många dagar som gått och hur stor väglängd de tillryggalagt; han förbittrades i sitt sinne över tågets långsamma gång och dess många uppehåll, ja, han undrade rent av, varför icke hans husbonde lovat tågföraren en liten belöning, om denne ville raska på
4. — Jorden runt på 80 dagar.
