litet. Naturligtvis tänkte han ej på att tågens ankomst- och avgångstider äro bestämda och ej få rubbas, emedan sammanstötningar i så fall lätt skulle kunna uppstå. Med var dag blev hans otålighet större; han gick »som på nålar».
ELFTE KAPITLET.
En gångare så god.
Klockan åtta på morgonen stannade tåget på en öppen plats i skogen, omgiven av halmtäckta hyddor och arbetarkojor. Konduktören gick längs med tåget, öppnade dörrarna och ropade:
— Avstigning!
Fogg och översten sågo på varandra. Vad kunde meningen vara? Varför höll tåget mitt inne i en skog av tamarinder?[1] Passepartout var icke mindre förbluffad; han skyndade ut och återkom strax.
— Järnvägen har tagit slut! ropade han med full hals.
— Vad menar ni? sporde översten.
— Tåget går inte längre.
Översten och Fogg stego ner ur vagnen och vände sig till konduktören.
- ↑ Tamarind = ett till ärtväxternas rike hörande träd, vars baljor innehålla en välsmakande syrlig märg.