till Hongkong, och i dag har vi den tjuguandra. Vi ska i rätt tid komma till Kalkutta.
De sökte få en vagn, men fast de vandrade igenom hela byn, voro alla deras ansträngningar fruktlösa. Andra resande, som på förhand haft kännedom om tågavbrottet, hade hållit sig framme och hyrt alla åkdon.
— Jag går till fots, sade Fogg helt enkelt.
Passepartout såg på sina pärlstickade tofflor och såg slokörad ut vid tanken på att han skulle nödgas gå med dessa obekväma tingestar. Ack, om hans husbonde ändå hade blivit hemma i London!
Lyckligtvis hade han under sina efterforskningar i byn fått en idé, och den framlade han nu.
— Jag tror, att jag har fått reda på ett bra transportmedel! sade han.
— Och det är?
— En elefant, som tillhör en nära intill boende hindu.
— Låt oss gå och se på elefanten! sade Fogg.
Fem minuter senare stodo de resande utanför en hydda, belägen intill en inhägnad plats, som var omgiven av höga palissader. I hyddan bodde en hindu, och i inhägnaden betade en elefant, som var tam och lydde namnet Kioni.
Fileas Fogg beslöt använda elefanten som gångare till Allahabad, men ägaren ville på intet villkor hyra ut djuret. Elefanterna, i synnerhet hanarna, bli nämligen allt mera sällsynta i Indien och stå knappast mera att få för pengar.
Fogg var envis. Han bjöd 250 kronor i timmen i hyra för elefanten men fick nej. 500 kronor i timmen? Avslag. 1,000 kronor i timmen? Nej, alltjämt nej.
