översten, som sutto nedsjunkna i sina korgar ända upp till halsen, blevo duktigt mörbultade, då elefanten började lunka, men de togo saken lugnt, tego och ledo. De kunde knappast se en skymt av varandra.
Passepartout hade kommit så högt upp, att han hade all möjlig möda att hålla sig kvar. Han kastades än fram på djurets hals, än på dess länder, men han log förnöjd under sina luftsprång och plockade då och då ur fickan upp ett stycke socker, som den kloke Kioni tog med sin snabel utan att ett ögonblick sakta sin fart. Det påminde Passepartout om den gamla, goda tiden, då han uppträdde som konstberidare, lindansare och pajas. Det var ändå rätt bra, att han i sin ungdom fått lära sig hålla balansen.
TOLFTE KAPITLET.
En syn i skogen.
Efter ett par timmars färd hejdade föraren elefanten och lät honom vila ut en stund. Det väldiga djuret släckte sin törst i en närbelägen bäck och började sedan beta i småskogen. Översten var förtjust i denna korta vila, ty hans lemmar voro alldeles sönderbråkade. Fogg tycktes däremot vara lika frisk och kry, som om han stigit upp från sin mjuka bädd hemma i London.
— Den karlen måtte vara av järn! utbrast översten och såg på honom med beundrande blickar.