— Av stål! sade Passepartout, stolt å sin herres vägnar.
Fransmannen tillagade en enkel frukost, och vid middagstiden bröto de åter upp.
Landskapet antog nu en mera vild prägel. De foro ej längre genom stora skogar utan genom dungar av tamarinder och dvärgpalmer, som omväxlade med stora, torra, nakna slätter, i vilkas utkanter man skönjde spensliga, lågstammiga träd och stora klippblock. Hela detta område, som sällan genomfares av resande, är bebott av en vild folkstam, som genom ett strängt vidhållande av den gammal-indiska religionens alla egendomliga bruk blivit grym och blodtörstig. Engelsmännens välde har ej kunnat vinna fast fot i dessa trakter, som lyda under rajas, vilka äro nästan omöjliga att kuva i dessa svåråtkomliga tillhåll inne bland Vindhya-bergen.
Allt emellanåt såg man på avstånd band av infödingar med ett lömskt utseende; de gjorde hotande åtbörder, när de sågo elefanten lunka framåt. Föraren höll sig på så långt avstånd från dem som möjligt av fruktan att råka ut för obehag. Högst få djur syntes till; endast några enstaka apor, som togo till flykten, under det de visade tänder och gjorde löjliga grimaser och höga luftsprång, som i synnerhet roade Passepartout, där han satt och skumpade på elefantens rygg.
Vid åttatiden på kvällen hade de hunnit över högsta kedjan av Vindhya-bergen och gjorde halt i en förfallen hydda på norra sluttningen. De voro nu halvvägs.
Natten var kall. I det inre av hyddan uppgjorde föraren en eld av torra kvistar. Kring denna sam-
