sig stilla och icke hoppa ned. Själv stod han färdig att ögonblickligen klättra upp på Kioni, om det skulle bli nödvändigt att fly, men han hoppades, att skaran skulle tåga förbi utan att få syn på dem, ty det täta bladverket dolde dem fullständigt.
Allt närmare hördes det skärande missljudet av människoröster och instrument; entoniga sånger urskildes genom oväsendet från trummor och cymbaler eller två lika stora metallbäcken, som slås mot varandra och framkalla ett skrällande larm. Snart syntes tåget på bortåt femtio stegs avstånd från den plats, där de resande höllo sig dolda och spejade mellan blad och grenar.
Främst kommo prästerna, klädda i huvudbonader av samma form som våra biskopsmössor och långa, broderade mantlar. Efter dem följde män, kvinnor och barn, vilka uppstämde ett slags begravningssång, som emellanåt avbröts av slag på cymbaler och tam-tam, en skiva av tunn metall. Sedan kom en vagn med stora hjul, vilkas ekrar och lötar voro formade som ett flätverk av ormar, och överst på denna vagn, som drogs av två par rikt utstyrda zebu eller oxar med fettpuckel över bogen, tronade en vederstygglig bildstod med fyra armar, stirrande ögon, tovigt hår, tunga, som hängde långt ut ur munnen, tjocka läppar, som voro målade blodiga med betel eller saften av arekapalmens blad. Kring bildstodens hals slingrade sig ett halsband av dödskallar, om dess midja en gördel av avhuggna händer. Den stod upprätt på en kullslagen, huvudlös jätte.
Översten igenkände denna bildstod.
— Gudinnan Kali, dödens och kärlekens gudinna, viskade han.
