— Kvinnan, som vi såg, ska brännas!
— Vem var det gamla gubbkräket? frågade Passepartout.
— Det var liket av hennes make, en oberoende furste, raja över Bundelkund. På hans bår ska hon levande brännas.
— Såå? svarade Fogg utan minsta darrning på rösten. Fortlever ännu dessa vilda plägseder i Indien? Har ej engelsmännen kunnat utrota dem?
— På de flesta platser av halvön har dessa offer upphört, men vi har ingenting att säga i dessa trakter och minst i Bundelkund. Hela norra sluttningen av Vindhya-bergen är också en skådeplats för oupphörliga rov, rån och mord.
— Levande bränd! Och så vacker! mumlade Passepartout.
— Om hon inte lät levande bränna sig, sade översten allvarligt, skulle hennes lott bli outsägligt beklagansvärd. Mannens släkt skulle raka av hennes lockar, kasta några nävar ris till henne, knuffa och misshandla henne, ja, betrakta henne som ett orent djur, och slutligen skulle hon få dö i en vrå som en skabbig hund. Också är det kanske oftare fruktan för denna fasansfulla framtid, som driver de arma änkorna upp på bålet, än någon saknad efter den avlidne eller religiöst svärmeri. Någon gång är emellertid ett sådant offer alldeles frivilligt, så att ej ens regeringens kraftiga ingripande förmår hindra det.
— Vad människor kan vara dumma! utbrast Passepartout.
— När jag för några år sedan bodde i Bombay, fortsatte översten, kom en ung änka till guvernören och bad att få bli bränd tillsammans med sin hädan-
