Vida bekant för sin skönhet, var hon dotter till en rik parsisk köpman i Bombay. I denna stad hade hon erhållit en fullkomligt engelsk uppfostran, och man skulle kunnat tro, att hon var av europeisk härkomst, när man tog hänsyn till hennes sätt att föra sig och hennes kunskaper. Hennes föräldrar dogo, och så blev hon gift med den gamle rajan i Bundelkund. Efter tre månaders äktenskap blev hon änka. Då hon väl kände den lott, som väntade henne, tog hon till flykten men greps genast. Som rajans släkt hade fördel av hennes död, var hennes dom utan vidare fälld, och nu syntes ingen möjlighet för henne att undgå döden.
Denna skildring styrkte helt naturligt Fogg och översten i deras ädla beslut. Det bestämdes, att föraren skulle ställa färden till templet i Pillaji. En halvtimme senare gjorde de halt vid en uthuggning i skogen ungefär femhundra steg från pagoden. Denna kunde man ej se, men människomassans tjut och skrän urskildes tydligt.
Nu gällde det att finna bästa sättet att tränga fram till det olyckliga offret. Föraren kände väl till pagoden, där den unga kvinnan med all säkerhet var instängd. Skulle man kunna bana sig väg dit genom någon av ingångarna, sedan vakten som vanligt berusat sig och fallit i sömn, eller skulle man nödgas göra ett hål i muren? Ja, därom kunde intet beslut fattas förrän i sista stund. Men säkert var, att kvinnan måste föras bort under nattens lopp — i gryningen skulle hon ledas till bålet, och då kunde ingen mänsklig makt rädda henne.
Fogg och hans följeslagare beslöto alltså att avbida nattens inbrott.
Vid sextiden började det skymma, och då gingo