FJORTONDE KAPITLET.
Utanför avgudatemplet.
De var ett svårt, djärvt, kanske outförbart företag. Fogg löpte fara att förlora sin frihet, och hans resa skulle måhända i följd därav misslyckas. Men han tvekade ej ett ögonblick, och översten var genast med på saken.
Passepartout var alldeles hänryckt. Han började riktigt hålla av sin husbonde.
— När allt kommer omkring, är där ändå känsla i vaxkabinettsfiguren, tänkte han.
Men vilket parti skulle föraren ta? Det var nödvändigt att förvissa sig därom, och översten frågade honom rent ut.
— Vi är av samma stam, kvinnan och jag, svarade parsern, och gärna ska jag bistå er vid försöket att rädda henne.
— Bra, sade Fogg.
— Men ni ska betänka, tillade föraren, att om vi blir gripna, sätter vi inte blott livet på spel, utan vi utsätter oss också för de förfärligaste marter.
— Jag vet det, svarade Fogg. Vi får väl vänta, tills det blir mörkt, innan vi företar någonting?
— Naturligtvis.
Och därpå berättade föraren, vad han visste om den unga kvinnan, över vars huvud ett så hotande öde nu svävade.
Hennes namn var Aoda.
