— Dessförinnan är vi ombord, genmälde Fogg lugnt.
Tonen var så tvärsäker, att Passepartout sade för sig själv:
— Ja visst — dessförinnan är vi ombord.
Men han kunde ändå inte känna sig riktigt lugn.
Klockan halv nio öppnades dörren åter, och polismannen förde in fångarna i ett angränsande rum. Det var synbarligen domsalen, och åhörarplatserna voro redan upptagna av en stor skara nyfikna, både européer och infödingar.
Fogg, Aoda och Passepartout fingo sätta sig på de anklagades bänk mitt emot domarens och notariens stolar. Strax därefter inträdde de båda magistratspersonerna.
Domaren Obadja var en stor, mycket fetlagd man. Han nedtog från en krok en peruk, såsom sed är vid de engelska domstolarna, och satte den helt vårdslöst på huvudet.
— Ropa första målet! sade han.
Men i detsamma förde han handen till hjässan och utbrast:
— Vad vill det här säga! Det är ju inte min peruk!
— Nej, jag tror nästan det är min! medgav notarien.
— Min käre notarie! Inte tycker ni, att en domare kan avkunna en laglig dom i en notaries peruk.
— Nej, det förstås, sade notarien ödmjukt.
Och så bytte de peruker, under det Passepartout satt som på nålar och bara såg på klockan, vars visare ilade åstad med olycksbådande hastighet.
— Ropa första målet! upprepade domaren.
