Först bar det av genom »den svarta staden» med dess trånga gator och ruskiga lerkyffen. Här vimlade en smutsig och förtryckt befolkning från alla världens kanter. Sedan kom man in i den europeiska stadsdelen, som erbjöd en gladare anblick genom sina lätta och behagliga tegelstensbyggnader i skuggan av kokospalmer och med utsikt över en hel skog av master i hamnen. Ehuru det var så tidigt på morgonen, vimlade gator och promenader av eleganta ryttare och präktiga åkdon med frustande hästar.
Vagnen stannade utanför ett förfallet hus. Polismannen lät de åkande stiga ur och förde dem till ett rum, vars fönster voro försedda med galler.
— Klockan halv nio ska ni inställa er inför domaren Obadja, sade han, och därpå reglade han dörren.
— Vi är fångar, sade Passepartout med ynklig min och föll handlöst ned på en stol.
— Det är för min skull ni är förföljda! För det ni räddat mig! Ack, lämna mig åt mitt öde! bad Aoda.
Hennes darrande stämma vittnade om hennes rörelse.
— Det är inte möjligt! sade Fogg lugnt. Hur skulle bramaprästerna våga framkomma inför en engelsk domstol med en anklagelse för något dylikt? Det måste bero på något misstag.
Och han förklarade, att han i alla händelser inte skulle överge henne utan enligt sitt löfte föra henne till Hongkong.
— Ja, men båten går klockan tolv! sade Passepartout.
