— Men nu skulle jag i min tur vilja fråga dessa tre präster, vad de förehade i pagoden uti Pillaji och med vad rätt de ville bränna henne levande?
Prästerna sågo på varandra — de begrepo synbarligen icke ett ord.
— Ja, just det! utbrast Passepartout med vanlig iver. Just i pagoden! Varför skulle offret stekas ihop med gubben?
Ånyo sågo prästerna på varandra och skakade på huvudet. Domarens ögon irrade från den ene till den andre. Han begrep ej heller något.
— Vilket offer? frågade han slutligen. Vem skulle stekas? Skulle en gubbe stekas i Bombay?
— I Bombay? skrek Passepartout och spärrade upp ögonen.
— Ja visst. Här är inte tal om någon pagod i Pillaji, utan om Malabar-Hill i Bombay.
— Och som bevismedel anhålles att få förete helgerånarens skor! sade notarien och ställde ett par skor framför sig på skranket.
— Mina skor! utropade Passepartout, som i häpenheten inte visste, vad han sade.
Nästa ögonblick ångrade han sitt förhastande och skulle velat bita av sig tungan, om det därmed hade varit hjälpt. »Men det är för sent att skaffa spruta, sen byn brunnit», som ordspråket säger.
