Också jublade han i sitt sinne, när domaren avkunnade fängelsedomen över Fogg och Passepartout — åtta dagar var allt vad han behövde! På den tiden skulle arresteringsordern hinna fram och han skulle lägga lagens starka arm på rymmaren och den stulna millionen.
Men också han kände en rysning genom märg och ben, när Fogg erbjöd borgen, och det var endast det höga beloppet, som för ett ögonblick återgav honom modet. Han kunde nämligen inte tänka sig, att Fogg skulle offra den oerhörda summan av trettiosextusen kronor. Men när han såg den orubbligt lugne Fogg lägga upp beloppet på domarbordet, gick allting runt för honom, och han hackade tänder, som om han haft frossa.
Emellertid hoppades han ännu, att Fogg skulle ändra sitt beslut och inte kasta bort hela detta belopp utan hellre »krypa in» på åtta dagar. Och därför smög han sig ut och följde honom tätt i spåren.
Fogg tog genast en vagn, hjälpte skyndsamt upp fru Aoda, och med Passepartout på kuskbocken bar det i ilande fart ned till hamnen. Fix sprang efter, flåsande och förtvivlad.
När de hunnit till hamnen, slog klockan en kvart över elva. Fogg hade således tre fjärdedels timme på sig, innan båten skulle avgå. Den syntes ute på redden med avgångsflaggan hissad å en av masttopparna. Fogg steg ur vagnen och hyrde ögonblickligen en roddbåt. I den stego flyktingarna ned, och Passepartout höll den dyrbara resväskan tryckt tätt intill sig.
Fix skummade av raseri och stampade i marken.
— Åh, han reser, den boven, den uslingen, väste
