14
Tullen och Accisen var det första och äfven största steget på denna bana[1] Det andra var försöket att införa den skatt, som blef upphofvet till mantalspenningarne, nämligen 1625 års Qvarntull; men detta försök misslyckades genast i sin början. Den handling, som belades med skatt, hade blott undantagsvis öfvergått till en särskild näringsgren; den utgjorde ännu nästan öfverallt ett hushållsbestyr, som var för uppbörden oåtkomligt. Man måste derföre öfvergifva det indirecta, med så många förmodade fördelar förbundna uppbördssättet, och välja ett direct, i det man efter uppskattning af den skattskyldiges spanmålsförbrukning, för en viss tid bestämde det belopp han borde betala. Men skattskyldige ansågos de, som lefde i eget bröd, emedan endast de hade någon spanmål att förmala, d. v. s. på det skattskyldiga sättet förbruka; mot dem vände man sig följaktligen med fordran af skatt. Och då förtäringen af spanmål inom hvarje hushåll hufvudsakligen beror af medlemmarnes antal, var öfvergången till en Koppskatt, ålagd husfadren för alla personer i hans bröd, ganska naturlig[2]. — En sådan öfvergång har ock egt rum i flere andra länder och erfarenheten torde tillräckligt hafva ådagalagt, att en skatt på säds förmalning endast i större städer eller särdeles bördiga och tätt befolkade landsorter med någon fördel kan införas och bestånd; men att den på vanliga landsbygder är förknippad med stora svårigheter, hvilka merendels snart vålla
- ↑ Se sistnämnde Riksdagsbeslut; Hallenberg, a. st. V. del. sid. 16, 19—25.
- ↑ Att en Koppskatt i visst fall är en ”direct consumtionsskatt,” yttrar v. Jakob, a. st. 2. uppl. §. 304.
punct.; Stiernman, a. st. sid. 755. — ”The Stat not knowing how to tax, directly and proportionably, the revenue of its subjects, endeavours to tax it indirectly by taxing their expence, wich it is supposed, will in most cases be nearly in proportion to their revenue.” Ad. Smith a. st. — Jfr. v. Jacob, a. st. 2. uppl. §. 431.
