Hoppa till innehållet

Sida:Juel Om Mantalspenningarne del 1.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

20

berättelse om nyssnämnde möte, en framställning af Sveriges vådliga ställning och fara att underkufvas, dess betryggande af en stående här och de fördelar hvarje af de fyra Stånden genom en sådan skulle åtnjuta. Derefter uppläste RiksCanzleren Axel Oxenstjerna en proposition om den nya skatt, som till denna Krigsmagts underhåll, under form af en Qvarntull, i penningar skulle utgå. Denna Proposition finnes ej i behåll, men öfverensstämde troligtvis i det närmaste med det sedan fattade Riksdagsbeslutet.

Den blef likväl ej utan invändningar antagen; dock skall Ridderskapet och Adeln, enligt Konungens uttryck, ”sig strax och utan någre insagur och besvär, dertill godvillige finna låtit.” Detta var ett vackert drag af frivillig uppoffring för det allmänna behofvet; ty Adelns anspråk på skattefrihet, grundade på detta Stånds medfödda pligt att personligen tjena fäderneslandet, hade ännu icke till sin giltighet rönt ågot särdeles motstånd[1]. Men en del af de

    hvilken erhållit det af dåvarande Secreteraren i K. Riks-Archivet, Exped.Secret. Strand. I detta archiv finnes ock bland Riksdags-Acta en, som det synes, samtida afskrift och lika lydande, på de små olikheterna när, att i rubriken står: — — — ”Stockholm, och när” — — — (för: ”Stockholm, at när” — — —, som icke ger någon mening) samt att i slutet orden: ”för denna gång — — bevågne” äro uteslutne; i stället är tillagdt: ”Fölliande Proposition oplaas Rijkz-Cantzlern her Axell Oxenstierna.” Denna afskrift är, så vidt man nu vet, den enda handling, som finnes i behåll från 1625 års Riksdag. Af C. R. Berchs yttrande (Kort Utkast til Konung Gustaf Adolfs och dess Gemåls lefvernesbeskrifning i anledning af de öfver Dem slagne Skåde-Penningar, Stockholm 1788, sid. 34) kunde förmodas att denne författare verkligen sett Konungens Proposition.

  1. Adelns skattefrihet hörde till denna tids politiska theorier. ”In exactionibus illud quoque considerandum, ne oneretur Nobilitas: cum enim tributa potissimum sint, quæ eam a plebejis discernant, ægerrime fert iis parem se æstimari, et sua violari privilegia, Majorum virtute