som ej mera i samhällsförhållanden[1]. Också kunna vi ej erinra oss hafva sett dem med ett allmänt namn kallade Hjulqvarnar[2], ehuru de visserligen till en stor del så voro; men utan tvifvel voro de äfven ofta fotviskor, och man finner till och med odalqvarnar nämnas, hvilka för bristande vattentillgång blott en del af året kunde begagnas. Men å andra sidan var ej skillnaden mellan odalqvarnarne och småqvarnarne af lagstiftningen gifven. Väl förbjöds redan 1474 att på småqvarnar mala annans mäld[3]; men detta stadgande visar just, att de genom något annat voro skiljda från odalqvarnarne; och förbudets sedermera så många gånger skedda förnyande är ett bevis att det icke efterlefdes[4]. Utan att fördjupa oss i undersökningar om skillnadens uppkomst och om ifrågavarande lagstiftnings historia, som dock för ämnets fullständiga utredande vore af nöden, framlägge vi blott den förmodan, att såsom odalqvarnar ansågos egentligen de, vid hvilka förmalningen drefs såsom en särskild näringsgren, och sålunda en eller flere personer sysselsattes, hvilka icke hade något annat yrke; men att tillika egarens stånd och villkor samt qvarnens ålder hade betydligt inflytande på dess anseende af odalqvarn. Kronan, Frälset eller andre förmögnare personer torde vid början af 17:de århundradet varit i temligen uteslutande besittning af odalqvarnarne, och kanske kronan ensam af rätten att anlägga nya[5]. Småqvarnarne åter voro så att
- ↑ ”Odalqwarn: mola primaria et publica auctoritate stabilita, cui opponitur sqwaltqwarn;” Joh. Ihre, a. st. sid. 362.
- ↑ Hjulqvarn finner man skiljdt från Bäckeqvarn, t. ex. i Qvarnetuls book vti Södermanland 1631 (Kammar-Coll. Arch. Södermanl. Handl. 1631 N:o 8) har på ett ställe (vid Nastorpa) stått hjulqvarn, men det är ändradt till bäckeqvarn.
- ↑ Se Calmare Recess 1474, §. 9, hos Hadorph, Gambla Stadgar, sid. 57.
- ↑ Se Civillagförslagets Motiver, a. st.
- ↑ Ett qvarnregale syntes nära att utbildas; se t. ex. Carl
