räckte gästen välkomstdrycken. Urho talade och sade:
― Wäldige Hirvi! mångbeprisad vida omkring i bygderna! Du, hvars hvinande pil upphinner den flyende elgen och som med din klubba krossat hufvudet på skogarnes herre, du, som var min faders vän! Se, min fader och min moder gästa Tuonis kalla rike. Allena sitter jag vid härden i mitt pörte. Elden slocknar. Stekta björnungens bringa kännes hård under min tand lik dödfrusen, gammal varg. Jag vill sjunga vid strängaspelet, men tonen dör i min strupe. Store Hirvi! Vis är du och vet att det ej är godt för ung man att vara allena. Med rikt smyckad hvit fåle och min skrinda mjukt bäddad med sju unga björnars skinn har jag kommit till din gård. I min skrinda framför dörren ligger i mjuka täcken, stickade af min moders hand, röda som hallonet, blåa som morgonhimlen, med bårder gröna som elfvens bädd om våren och gula som axet i skördetiden, en högtidsklädnad, som min mo-
9
