ras kärlek, Men då kom der åter ett något och jagade bort dessa mörka tankar och gjöt en stråle af hopp och förtröstan öfver svalget till den dystra afgrunden ― han hade ju svurit henne evig trohet.
Och vår och vinter vexlade, sommar efter sommar kom med nytt lif och ny fogelsång, för att sedan åter lemna rum för höstens stormar och hotfulla skyar ― och allt gick Elna och bar på sin kärlek och gladde sig åt hoppet att helt snart få odeladt njuta af medvetandet om ett eget hem, der hon fick ordna allt, såsom hon och han allena ville ha det, och der de fingo lefva ett lif af ostörbar sällhet och frid. ―
Adolf hade i flere års tid vistats utomlands, men nu hade han kommit hem, drifven, hon visste det så väl, af en outsäglig längtan efter henne.
Och hon hade nog delvis rätt deri, han hade verkligen kommit, dock ej mer som den förr i landtlifvets lugn okonstlade ynglingen, utan som den erfarne, utbildade verlds-
29
