mannen. Han hade återvändt, drifven, låt så vara, af längtan att få återse henne; men ej för att föra henne som sin maka i ett välbergadt hem ― nej, blott för att med henne njuta af återseendets förtjusning i fulla drag och sedan lemna henne allena åt sitt öde ― för alltid.
Sådant är lifvet. Menniskans lott är att se sig i sina skönaste drömmar störas af ett oväntadt uppvaknande till den nakna verkligheten. Af ostörda drömmar få vi njuta först, då vi hunnit till ro under den gröna torfvan.
Men „stackars Elna“, som hon numera allmänt kallas, har ej ännu efter alla sorger och umbäranden hunnit detta fridens hemvist. Som en skugga skrider den engång sköna ungmön ännu fram bland de lefvande.
Men derborta på grefvegodset sitter Adolf och gör sig glada dagar på sitt rundliga fädernearf, och hennes nåd småler stolt öfver lyckan att ega den allmänt hyllade, högborne mannen som sin make.
30
