formig i längden. Men måttligt salta och stundom ännu därtill soltorkade abborar äro vida „lättätnare“ som „angörsfisk“. Man går därför gärna kort före „antiden“ en eller par gånger till strand- eller lillnot. Och får man en fjärding abborar samt ett tjog gäddor i gången så är man någorlunda nöjd.
Men har man en lagom stor, grund vik med smalt utlopp, så smyger man sig en het sommardag dit på tå och tittar efter om där finnes id (badfisk) i viken. Och ser man då de välbekanta kårarna af ett idstim, så skyndar man sig genast ut till idnot. Då är det rädligast att först stänga öfver inloppet med ett nät. Sedan är det rätt roligt att plaska i den grunda viken för att hindra de vid den anade faran mycket näsvisa och listiga „idbelingarna“ från att på något sätt gå förbi eller krypa under noten. Man får se dem och slås med dem allt som oftast. Ibland gå de därvid på så grundt vatten att ryggen stiger upp genom vattenytan. Stundom händer det ock att de, trots all för-
56
