att ingen juleklubba fattas och eljest att lekefolk beställes, som väl veta omgås därmed».[1]
Kastkäpp hos lapparna.
I och med eldvapnens införande ha de primitiva kastvapnen alldeles försvunnit hos lapparna. Det kan till och med med skäl ifrågasättas, om lapparna ens känt till några egentliga kastvapen, åtminstone några med spets försedda sådana, såsom kastspjut och kastpilar. Harpuner ha de visserligen i forna tider haft, såsom framgår af de vid Varangerfjorden gjorda järnåldersfynden,[2] men nu synes till och med namnet på dessa redskap vara försvunnet bland lapparna, om de ock vid Ishafskusten kunna känna till själfva vapnet från fångstfärder med hvalfångare o. dyl. Harpunen i den form den synes ha haft hos lapparna är för öfrigt kanske snarare ett stickvapen än ett kastvapen. Det egentliga spjutet åter är ännu välbekant bland lapparna och nyttjas vid varg- och björnjakt. Dess vanliga namn är saite, ett inhemskt ord; ett annat namn är spaggok, men detta synes egentligen betyda »det plåtbeslagna» och sammanhänger med det fornnordiska spöng »plade, stykke af en fast materie, med ringe tykkelse i forhold til sit omfang», vårt svenska spång.
Man torde således böra med en viss reservation upptaga Saxos uppgift om lapparna i hans bok V: »Non alla gens promptiore jaculandi peritia fruitur». Detta »jaculari» kan visserligen afse ett användande af kastvapen i allmänhet, men närmast torde man dock väl därvid tänka på kastspjut o. dyl. Ett annat kastvapen af egendomligare art synes emellertid vara tämligen säkert belagdt från lapparna, nämligen kastkäppen, bumerangens moder.
- ↑ M.S. i K. Bibl. i Köpenhamn, Gl. kgl. Saml. 4:o, 2827; del IV, p. 131 f.; den numera tryckta resebeskrifningen har jag ej haft tillgång till.
- ↑ O. Solberg, Eisenzeitfunde aus Ostfinmarken, Kristiania 1909, s. 37 ff.; jfr från finnarna Finsk etnografisk atlas I, Helsingfors 1905, n:o 145 etc., från Norrland Sven Ekman, Norrlands jakt och fiske, Uppsala 1910, s. 232, Ivar Arwidsson, Fataburen 1913, s. 104 ff.
