Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Fölle den än på din kind, du stördes ej, loge kanhända
Sött som ibland, då din kind af mitt smekande finger beröres.
Hvila, du rodnande sky, i gryningens timma, då hvila
Unnas ännu; snart, snart irrfärderna börja med dagen.
O, då du jagas engång af ödets vindar i rymden,
Mulnar ditt ljus, och din glödande purpur bytes i tårar.
Hvila mitt guldmoln, hvila i morgonlugnet af lifvet!»
Så hon sjöng, dock stundom allenast. I vexlande afbrott
Följde på tonerna tystnad igen, och man hörde blott vaggans
Suckande gång, och den flitiga pendelns knäppar i uret.
Men då öppnades dörrn omsider. Den vänliga systern
Kom, i sitt ömma bekymmer, att se och trösta den sorgsna.
