Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Leende trädde hon in, men hon dröjde och låtsade vredgas,
När af skymning blott och af dyster stumhet hon möttes,
Och så talte hon, bannande mildt den bedröfvade systern:
«Älskade, sitter du här, som en skugglik vålnad i grafven,
Enslig och gömd, o skrämd snart kunde jag fly vid din anblick.
Tala ett ord, stig opp, kom låtom oss jaga tillsammans
Ledsnaden bort, en gäckande dröm oroar dig endast.»
Så hon sade och tände i hast opp ljusen, och kammarn
Klarnade gladt, och hon log och talade åter och sade:
«Så skall du sitta i ljus, då ljusnar ditt hjerta, och sorgen
Flyktar sin kos, och din kind begynner att blomstra ånyo.
Goda, man blygs, om du så, en gumma förvissnad i förtid,
