Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Blygsamt re’n sitt knä hon böjer,
Och vid herrskarns solblick höjer
Slöjans dimma
Från sitt anlets vår.
Purpur hennes kinder målar,
Men i ögats himmel strålar,
Stjernlikt klar, en tår:
Är det sällhet, är det smärta?
Lyssna! vid gemålens hjerta
Nu hans fråga
Hon besvara får.
«Seidis himmel!» så hon talar,
«Från min hembygds sälla dalar
Jag ett minne har
Af en flicka, min vänninna.
Född att dyrkas och försvinna,
Serviens tjusning
Så hon kallad var.
Börjad nyss var blomstertiden,
När för korsets tro till striden
Serviens ungdom drog.
