Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Vill han se en känsla knoppas,
Vill han minnas, vill han hoppas,
Går han trogen
Till sitt blomstertjell.
Der, i ljufva dofters sköte,
Vill han vänta Seidis möte,
Så till svar han skref:
«När hans blomverld aftonsvalkas,
Då skall Sultaninnan nalkas
Den, som kysser
Hennes rosenbref.»
Re’n är solen skymd af bergen,
Dagen bleknar, purpurfärgen
Mister hvalfvet re’n;
Månen klarnar öfver dalen,
Sången börjar näktergalen,
Herrskarn väntar. —
Är blott Seidi sen?
Nej, hon kommer! Lätt som vinden,
Tyst som skuggan, skygg som hinden,
Sin gemål hon når;
