Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Öfver den spädes bädd, der han rodnade varm i sin slummer,
Sänkte den sextonåriga nu sitt lockiga hufvud,
Dröjde i skådning en stund och hviskade stilla och sade:
«Sof då, din moders tröst, omhägnad af henne, tills tårar
Fylla dess blickar igen; då vakna, och, efter din tunga
Saknar ett språk, säg ömt med ditt omotståndliga öga:
Moder, en lång, lång färd är för mig än öfrig att göra,
Tårar finner jag nog, hvar finner jag glädjen och friden,
Om ur ditt modersöga de ej mig följa på vägen.
Le, med ditt leende skingrar ditt barn se’n sorgen i lifvet.»
Sagdt, och slumrarens rosiga kind med spetsen af fingret
Rörde hon lätt och försvann, som en blomsterånga, ur kammarn.