nästan af ingen drages i tvifvelsmål. Om någre fordom satt sin heder i vidtbegrepna Länder, och för deras utvidgande tömt dem af invånare, samt ödelagt både sina och andras: om någre endast förtröstat på en rik Skatt-Kammare, och för at fylla den, utmärglat sina skatt-dragare och lagt hinder i vägen för deras förökelse, så har dock förfarenhet och en sundare Stats-Konst ändteligen hunnit öfvertyga de flästa i våra tider, at en talrik, lydig och välmående menighet gifver en försigtig Regering den varaktigaste styrka och de påliteligaste utvägar vid förefallande tilfällen.[1]
Kloke Regenter vårda sig derföre altid om sina Undersåtares tilväxt både i antal och förmögenhet, samt hålla det förra för et hielpe-medel til det senare. Ty ehuruväl förmögenheten gifver stor och ofelbar anledning til antalets förmering; så är dock onekeligt, at Landt-bruk, Slögder, Handel och alla Näringar, som skola föda folk-hopen och skaffa välmåga, drifvas desto lyckligare, ju flera arbetande händer äro at tilgå, men vantrifvas i folk-brist, hvarest både det allmänna och enskilde Personer hafva svårt at komma sig före. Et vist Land i Europa, som med två millioner invånare var fattigt och knapt hant föda dem, men med 5 til 6 millioner har öfverflöd på egen spanmål och all nödtorft, är et bekant och öfvertygande vedermäle, at en myckenhet af idoga invånare finner långt bättre utkomst uti et ej alt för uselt Land, än et litet antal.
I anledning häraf, är det et af de angelägnaste stycken, som sysselsätta en Regerings omsorg,
- ↑ Se Herr Professor Berchs Politiska Arithmetica.
