Den här sidan har korrekturlästs
ÅTTONDE SÅNGEN.
Det var Pohjas sköna tärna,
Landets pris och vattnets prydnad;
Högt hon satt på luftens loka,
Strålade på himlabågen
I en dräkt av största renhet,
Kläder, glänsande och vita;
På sin gyllne väv hon vävde,
Silvertyg hon sig beredde
Med en gyllne vävskottspole,
10. Med en vävsked utav silver.
Skytteln ven i hennes händer,
Spolen flög i hennes fingrar,
Mässingsskaften hördes gnissla,
Högljutt skrällde hennes vävsked,
Medan jungfrun väven skötte,
Sysslade med silvertyget.
Gamle trygge Väinämöinen
Åker fram med brak och buller
Ifrån Pohjola, det mörka,
20. Från det skumma Sariola,
Landets pris och vattnets prydnad;
Högt hon satt på luftens loka,
Strålade på himlabågen
I en dräkt av största renhet,
Kläder, glänsande och vita;
På sin gyllne väv hon vävde,
Silvertyg hon sig beredde
Med en gyllne vävskottspole,
10. Med en vävsked utav silver.
Skytteln ven i hennes händer,
Spolen flög i hennes fingrar,
Mässingsskaften hördes gnissla,
Högljutt skrällde hennes vävsked,
Medan jungfrun väven skötte,
Sysslade med silvertyget.
Gamle trygge Väinämöinen
Åker fram med brak och buller
Ifrån Pohjola, det mörka,
20. Från det skumma Sariola,
