Den här sidan har korrekturlästs
§ §
117
Sång 9.
»Sade smeden Ilmarinen:
»Om jag dig ur elden rycker,
Växer du och blir förfärlig,
Börjar alltför vilt att rasa,
Hugger väl ännu din broder,
Spjälkar sonen av din moder!»
»Därpå svor det arma järnet,
Svor sin svåra ed omsider
Uti ässjan, uppå städet,
180. Under hammarn, under släggan,
Tog till orda nu och talte,
Yttrade och sade detta:
»Träd ju finns för mig att bita,
Stenens hjärta att förtära;
Ej min egen bror jag hugger,
Vill min moders son ej spjälka;
Bättre är det mig att vara,
Lyckligare är att leva
Som kamrat åt vägakarlen,
190. Som ett handredskap för vandrarn,
Än förtära egna fränder,
Göra själva släkten skada.»
»Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Ryckte järnet utur elden,
Lade det på smedjestädet,
Mjukt han gjorde det och böjligt,
Smidde därav vassa verktyg,
Smidde spjut och smidde yxor,
200. Smidde allehanda redskap.
»Om jag dig ur elden rycker,
Växer du och blir förfärlig,
Börjar alltför vilt att rasa,
Hugger väl ännu din broder,
Spjälkar sonen av din moder!»
»Därpå svor det arma järnet,
Svor sin svåra ed omsider
Uti ässjan, uppå städet,
180. Under hammarn, under släggan,
Tog till orda nu och talte,
Yttrade och sade detta:
»Träd ju finns för mig att bita,
Stenens hjärta att förtära;
Ej min egen bror jag hugger,
Vill min moders son ej spjälka;
Bättre är det mig att vara,
Lyckligare är att leva
Som kamrat åt vägakarlen,
190. Som ett handredskap för vandrarn,
Än förtära egna fränder,
Göra själva släkten skada.»
»Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Ryckte järnet utur elden,
Lade det på smedjestädet,
Mjukt han gjorde det och böjligt,
Smidde därav vassa verktyg,
Smidde spjut och smidde yxor,
200. Smidde allehanda redskap.
