Den här sidan har korrekturlästs
§ §
120
Sång 9.
Uselt har sin ed det brutit,
Ätit, som en hund, sin heder,
Huggit i sin egen broder,
Bitit sina anförvanter,
Bragt det röda blod att flyta,
Att i strida strömmar frusta.»
Ätit, som en hund, sin heder,
Huggit i sin egen broder,
Bitit sina anförvanter,
Bragt det röda blod att flyta,
Att i strida strömmar frusta.»
Nu från ugnen gubben ryter,
Skägget sjunger, huvu’t skakar:
»Nu jag känner järnets ursprung,
270. Fattar stålets onda vanor.
Smädeorden
mot järnet.
v. 271—342.
»Ve dig järn, beklagansvärda,
Arma järn, du usla smidslagg,
Stål, som drabbats av förtrollning!
Är det därav, som du alstrats,
Som du blivit så förfärlig,
Vuxit upp så stor och väldig?»
»Stor du icke var den tiden,
Icke stor och icke liten,
Icke heller alltför vacker,
280. Icke alltför tvär och vresig,
När du såsom mjölk låg stilla,
När ännu du flöt som ungmjölk
I de unga jungfrubrösten,
När i tärnans barm du växte,
Vid det långa molnets framkant,
Under himlens jämna fäste.
»Icke var du stor då heller,
Icke stor och icke liten,
Skägget sjunger, huvu’t skakar:
»Nu jag känner järnets ursprung,
270. Fattar stålets onda vanor.
Smädeorden
mot järnet.
v. 271—342.
»Ve dig järn, beklagansvärda,
Arma järn, du usla smidslagg,
Stål, som drabbats av förtrollning!
Är det därav, som du alstrats,
Som du blivit så förfärlig,
Vuxit upp så stor och väldig?»
»Stor du icke var den tiden,
Icke stor och icke liten,
Icke heller alltför vacker,
280. Icke alltför tvär och vresig,
När du såsom mjölk låg stilla,
När ännu du flöt som ungmjölk
I de unga jungfrubrösten,
När i tärnans barm du växte,
Vid det långa molnets framkant,
Under himlens jämna fäste.
»Icke var du stor då heller,
Icke stor och icke liten,
