Den här sidan har korrekturlästs
§ §
121
Sång 9.
När ännu du låg som vätska,
290. När du stod så klar som vattnet
Uppå kärrets längsta sträcka,
På det vilda fjällets hjässa,
Där till grus du vart förvandlad,
Blev förbytt till rostig myrmalm.
»Icke var du stor då heller,
Ej för stor och ej för liten,
När i flyn dig älgar nötte,
När du slets på mon av renar,
Trampades av vargens tassar,
300. Rördes om av björnens ramar.
»Icke var du stor då heller,
Icke stor och icke liten,
Då du vaskades ur kärret,
Grävdes upp ur markens gyttja,
Fördes uti smedens smedja,
Under Ilmarinens ässja.
»Stor du icke var då heller,
Icke stor och icke liten,
När som smedjeslagg du fräste,
310. När du sjöd som kokhett vatten
I den vilda eldens bostad,
När du svor den svära eden,
Uti ässjan, uppå städet,
Under hammarn, under släggan,
Uppå smedens arbetsplatser,
Vid hans eget smedjeställe.
»Har du vuxit nu till större,
Retats upp och blivit vresig,
290. När du stod så klar som vattnet
Uppå kärrets längsta sträcka,
På det vilda fjällets hjässa,
Där till grus du vart förvandlad,
Blev förbytt till rostig myrmalm.
»Icke var du stor då heller,
Ej för stor och ej för liten,
När i flyn dig älgar nötte,
När du slets på mon av renar,
Trampades av vargens tassar,
300. Rördes om av björnens ramar.
»Icke var du stor då heller,
Icke stor och icke liten,
Då du vaskades ur kärret,
Grävdes upp ur markens gyttja,
Fördes uti smedens smedja,
Under Ilmarinens ässja.
»Stor du icke var då heller,
Icke stor och icke liten,
När som smedjeslagg du fräste,
310. När du sjöd som kokhett vatten
I den vilda eldens bostad,
När du svor den svära eden,
Uti ässjan, uppå städet,
Under hammarn, under släggan,
Uppå smedens arbetsplatser,
Vid hans eget smedjeställe.
»Har du vuxit nu till större,
Retats upp och blivit vresig,
