Den här sidan har korrekturlästs
§ §
158
Sång 11.
»Var för ingen del bekymrad!
Ganska många kor jag äger,
Vilka riklig mjölk mig giva:
En på kärret, Muurikkinen,
En på kullen, Mansikkinen,
Puolukka jämväl på sveden.
Skönt de frodas, utan foder,
Utan vård de äro vackra;
Ej om kvälln man nödgas binda
270. Och om morgonen dem lösa,
Icke jämt med hö förse dem
Och med salt dem ständigt mata.
»Kanske sörjer du däröver,
Kanske därföre du suckar,
Att min ätt ej är så frejdad,
Ej mitt hem nog stolt och ståtligt?
»Är min ätt ej vida frejdad,
Ej mitt hem nog stolt och ståtligt,
Äger jag en eldig klinga,
280. Bär ett svärd som blixtar ljungar;
Av en frejdad ätt är klingan,
Svärdet räknar höga anor,
Ty det slipat är hos Hiisi
Och sin glans det fått av gudar.
Med mitt svärd min ätt jag höjer,
Storhet jag min släkt förlänar
Med min eldigt skarpa klinga,
Med mitt svärd som blixtar ljungar!»
Djupt den arma flickan suckar,
290. Yttrar dessa ord och säger:
Ganska många kor jag äger,
Vilka riklig mjölk mig giva:
En på kärret, Muurikkinen,
En på kullen, Mansikkinen,
Puolukka jämväl på sveden.
Skönt de frodas, utan foder,
Utan vård de äro vackra;
Ej om kvälln man nödgas binda
270. Och om morgonen dem lösa,
Icke jämt med hö förse dem
Och med salt dem ständigt mata.
»Kanske sörjer du däröver,
Kanske därföre du suckar,
Att min ätt ej är så frejdad,
Ej mitt hem nog stolt och ståtligt?
»Är min ätt ej vida frejdad,
Ej mitt hem nog stolt och ståtligt,
Äger jag en eldig klinga,
280. Bär ett svärd som blixtar ljungar;
Av en frejdad ätt är klingan,
Svärdet räknar höga anor,
Ty det slipat är hos Hiisi
Och sin glans det fått av gudar.
Med mitt svärd min ätt jag höjer,
Storhet jag min släkt förlänar
Med min eldigt skarpa klinga,
Med mitt svärd som blixtar ljungar!»
Djupt den arma flickan suckar,
290. Yttrar dessa ord och säger:
