Den här sidan har korrekturlästs
§ §
241
Sång 16.
Järnbeslagna fingerändar,
Kastar nu den långa noten
Över svarta Tuoni-älven,
Över älven, långsmed älven,
Och därjämte snett däröver,
Att ej Väinö måtte slippa,
Ej Uvantolainen undfly,
Ej så länge tiden varar
360. Och den gyllne månen lyser,
Ifrån Tuonis boningsplatser,
Det evinnerliga hemmet.
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Ofärd tyckes här mig hota,
Nödens dag tycks nu sig närma
Här i dessa Tuoni-stugor,
Uti detta Manas hemvist!»
Hastigt nu han ändrar skepnad,
370. Skyndsamt han gestalt förbyter,
Går i havet, svart till färgen,
Som ett starrgräs ned i vassen,
Krälar undan som en järnorm,
Slingrar sig som etterormen,
Tvärs igenom Tuoni-älven,
Genom Tuonis nät i vattnet.
Tuonis son med krökta fingrar,
Järnbeslagna uppå ändan,
Vandrar ut vid dagens gryning
380. Att i floden nätet vittja:
Hundrade foreller fick han,
Flere tusental av småfisk,
Kastar nu den långa noten
Över svarta Tuoni-älven,
Över älven, långsmed älven,
Och därjämte snett däröver,
Att ej Väinö måtte slippa,
Ej Uvantolainen undfly,
Ej så länge tiden varar
360. Och den gyllne månen lyser,
Ifrån Tuonis boningsplatser,
Det evinnerliga hemmet.
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Ofärd tyckes här mig hota,
Nödens dag tycks nu sig närma
Här i dessa Tuoni-stugor,
Uti detta Manas hemvist!»
Hastigt nu han ändrar skepnad,
370. Skyndsamt han gestalt förbyter,
Går i havet, svart till färgen,
Som ett starrgräs ned i vassen,
Krälar undan som en järnorm,
Slingrar sig som etterormen,
Tvärs igenom Tuoni-älven,
Genom Tuonis nät i vattnet.
Tuonis son med krökta fingrar,
Järnbeslagna uppå ändan,
Vandrar ut vid dagens gryning
380. Att i floden nätet vittja:
Hundrade foreller fick han,
Flere tusental av småfisk,
16 — Kalevala. I.
