Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

242


Sång 16.

Fick dock icke Väinämöinen,
Icke Uvantolas gubbe.
 Därpå gamle Väinämöinen,
När från Tuonis hem han kommit,
Tog till orda själv och talte,
Fällde dessa ord och sade:
»Gode Gud, låt aldrig hända,
390. Tillåt aldrig nånsin mera,
Att till Mana någon vandrar,
Självmant ner till Tuoni stiger!
Många sig ditner begivit,
Ganska få ha återkommit
Ifrån Tuoni-gudens boning,
Det evinnerliga hemmet.»
 Yttermera så han sade,
Fällde dessa ord därjämte
För den ungdom, som då uppsköt,
400. För det släkte som då växte:
Aldrig nånsin må en mänska,
Aldrig, medan tiden varar,
Bryta mot en skuldlös nästa,
Skada den, som själv är skuldfri;
Svår är lönen som betalas
Uti Tuonis hem därnere:
Plats där finns för alla onda,
Läger för varenda brottsling,
Bäddad uppå heta stenar,
410. Uppå glöduppfyllda hällar;
Täcket flätat är av ormar,
Sammanvävt av Tuonis maskar!»