Den här sidan har korrekturlästs
§ §
251
Sång 17.
Från de strida strömmars brusning,
Från de virvlar, vilka sjuda,
Från den vilda Rutja-forsen,
Från det starka vattenfallet,
Från den bakre deln av himmeln,
Från regnlösa skyars kanter,
Från vårvindens väg i rymden,
Från den plats, där stormen sover.
»Har då därifrån du kommit,
240. Är det därifrån du fastnat
In uti ett skuldlöst hjärta,
In i ett obrottsligt sköte,
För att gnaga här och äta,
För att rista, för att fräta?
»Vik då hädan, Hiisis spårhund,
Digna ner, du Manas racka,
Fly, du lede, ur mitt sköte,
Bortgå, odjur, ur min lever,
Upphör att mitt hjärta fräta,
250. Att min mjälte undergräva,
Att min mage genombråka,
Att uppskaka mina lungor,
Att min navle söndergnaga,
Att besvära mina sidor,
Att min ryggrad genomfara,
Att i mina höfter hugga!
»Om ej jag har mannakrafter,
Vill en starkare jag sända,
För att plågan undanröja,
260. Den förfärliga förgöra!
Från de virvlar, vilka sjuda,
Från den vilda Rutja-forsen,
Från det starka vattenfallet,
Från den bakre deln av himmeln,
Från regnlösa skyars kanter,
Från vårvindens väg i rymden,
Från den plats, där stormen sover.
»Har då därifrån du kommit,
240. Är det därifrån du fastnat
In uti ett skuldlöst hjärta,
In i ett obrottsligt sköte,
För att gnaga här och äta,
För att rista, för att fräta?
»Vik då hädan, Hiisis spårhund,
Digna ner, du Manas racka,
Fly, du lede, ur mitt sköte,
Bortgå, odjur, ur min lever,
Upphör att mitt hjärta fräta,
250. Att min mjälte undergräva,
Att min mage genombråka,
Att uppskaka mina lungor,
Att min navle söndergnaga,
Att besvära mina sidor,
Att min ryggrad genomfara,
Att i mina höfter hugga!
»Om ej jag har mannakrafter,
Vill en starkare jag sända,
För att plågan undanröja,
260. Den förfärliga förgöra!
